Jag har aldrig gillat snabeldrakar. De har en så lång svans som jag kan snubbla över hur lätt som helst. För att inte tala om snabeldrakens kropp som dundrar in i dörrlister och bord. Ibland flyttar de på stolar också. Dessutom låter dom så mycket. Att matte och husse är dess kompis och drar ut den på visning av vår lägenhet titt som tätt är inte vidare roligt. Jag brukar hoppa upp i mattes och husses säng och ligga där och titta och lyssna tills jag vet att snabeldraken gått och lagt sig igen.

Men så hände något, den gamla snabeldraken försvann och hem kom en ny. Det var ett tag sedan och det spännande nu är att den är helt tyst. Det har liksom slutat vara en snabeldrake som dundrar fram och låter. Nu är det bara matte och husse som dundrar fram och viftar med ett munstycke, och matte och husse är jag ju inte rädd för.

Därför har jag numer slutat hoppa upp i sängen medan det dammsugs här hemma. Jag är helt enkelt med lite överallt. Idag ville jag inte flytta på mig när matte sa: tut tut. Jag satt på mattan i vardagsrummet och där satt jag bra. Inte ens när matte kom nära med munstycket flyttade jag på mig, hihi.

Min respekt och rädsla för snabeldrakar är numer som bortblåst.

Vad matte och husse tycker om det? Att jag är med överallt nu när det dammsugs, sitter i vägen och är så söt... tjaa, det borde dom nog gilla tror jag ;)

Nosgos på er!