Nu ska ni få höra på roligheter, imorse när vi gick ut på promenad så valde matte skogsrundan där vägen är asfalterad. Skogen med grusvägar är längre bort och dit hann vi inte imorse, men det gör absolut ingenting för i den här skogen hade jag precis lika roligt.

Jag sprang ungefär fem meter framför matte, så långt som mitt flexikoppel räcker. Men sen fortsatte jag lite till men kopplet tog aldrig slut. Jag fortsatte springa som om jag vore lös, vilken konstig känsla. Till slut blev jag tvungen att stanna för att kolla hur långt bak matte egentligen var. Hmm, dryga femton meter bakom mig.

Jo, det är min nya lina som jag ska få ha i skogen, den femton meter långa linan. Oj, vilken lycka att kunna känna sig så fri. Först långt bort...

...för att sedan springa ikapp matte.

Ni ser hur det går undan.

Jag behöver väl inte säga att jag sov gott när vi kom in igen. Jag fick äntligen springa av mig som jag älskar att göra, fastän jag var kopplad. Löplina är verkligen en stor favorit redan.

Som ni också ser, så är vår snö borta nu. Isfläckar finns det kvar både här och där som man kan halka på, men ingenstans finns att rulla sig nu för gräsmattorna är blöta och eländiga.

Den andra tanken som matte förresten hade, ja det var att gå till rastgården och låta mig få springa lös i inhägnaden. Men kom igen... vem går på en sådan grej? Inte fick jag frihetskänslor instängd i en rastgård i alla fall. Jag stod mest still och tittade bort så fort matte ville fota mig. Rumpbilder ska vi inte bjuda på i onödan här på bloggen. Stackars lilla matte som trodde att min första tur in i en rastgård skulle vara något alldeles speciellt, men nej... Jag röstar på löplinan helt klart, så imorgon går vi till skogen längre bort och tar oss en riktig långrunda.

Nospussar och trevlig helg!