Den här killen, min lillebror är en underlig liten prick. Ibland är han tyst och ibland gnyr han. Sedan finns de där tillfällena då han bara skriker. Då blir jag lite orolig i kroppen och undrar vad som händer, kollar på matte om det är något jag kan göra. Jag tittar ofta på honom och funderar på vad denne lille kille är för en filur. Att han har stannat hos oss för gott har jag ju förstått.

Matte har börjat bädda med filt på golvet och lägga Oscar på golvet så att han och jag kan umgås. Jag tycker om att sitta bredvid honom och nosa igenom hela honom. Han tycker nog om min päls tror jag, för den kittlar honom lite och då ler han.

Vid detta tillfälle, efter att matte lagt ner honom på golvet hos mig så smet hon på toaletten. Jag följde med henne in i badrummet men helt plötsligt så började Oscar gråta. Som den storesyster jag är så tassade jag snabbt ut till honom igen och satte mig bredvid honom för att trösta det lilla knytet. Jag fick en godis av matte för att jag gjort ett så bra jobb med min lillebror. Tänkt vilken bra barnvakt jag kommer bli. Eller kommer bli, jag är ju det redan!

Oscar blev tyst när han fick mat i magen, så med andra ord är han och jag ganska lika varandra. Jag låter kanske inte lika mycket men nog gnyr jag alltid när min mage blir alltför hungrig. Fast något jag inte alls förstår mig på är att han inte verkar vilja ha någon efterrätt efter maten. Hur konstigt är inte det då?

Något jag däremot förstår mig på, det är min mage. Den vill ha mat nu, och nog ska den i alla fall ha minst en godis till efterrätt minsann.

Nospussar!