Jag sov så gott i morse och vaknade knappt när matte och husse frågade om jag ville ut. "Klockan är ju redan halv elva", hörde jag matte säga, "kom igen nu Laika", "dags att gå upp".

Jaja, jag hasade mig till hallen och tänkte att en kort promenad nog kan passa bra ändå. Men så slutade vi vid bilen, och efter en liten färd klev jag ur på en stor parkering alldeles intill ett naturreservat. Den skogen har många och roliga slingor att gå. Det var länge sedan vi var där så jag blev väldigt glad över att det inte blev den där korta morgonrundan jag först tänkte mig.

Eftersom Oscar var med i vagnen valde vi barnvagnsslingan som vi aldrig gått innan, men inte var den plan och enkel att gå för det. Backe upp och backe ner, riktigt branta sådana och stora stenar och gamla trädrötter skumpade vagnen över. En del lite snårigare stigar och lutande sådana klarade vi också av. Men titta en så fin skog det ändå är.

Sedan kom vi till en sjö och självklart ska sådant kollas in. Det var en ganska lerig och mjuk botten så jag ville inte doppa mer än labbarna. Provsmaka vattnet gjorde jag inte heller. Nej, för jag hade kranvatten med mig i en alldeles egen Laika-flaska.

Något väldigt spännande var detta:

Det var inte så att jag hade mest bråttom upp och ville springa före på något sätt, utan jag ville bara lotsa mina tvåbenta så de inte skulle hamna vilse på något sätt. Vi passerade två till sådana broar, men denna var roligast för den var längst.

När rundan väl var avklarad hade vi gått närmare sex kilometer. Jag behöver väl inte säga att jag slukade alla mina frolic som låg i min skål när vi kom hem.

Jo, den här rundan ska vi gå om fast då ska vi gå den åt andra hållet, för då möter vi inte lika många och branta uppförsbackar. De lite snåriga och lutande stigarna blir man väl van vid efter ett tag, inte så att matte och husse haft körkort på barnvagn så länge. Jag har däremot koll på alla mina ben i alla fall.

Nospussar!