Fredagar har blivit dagar då vi umgås med mattemor och mattesyster för då är båda lediga. När vi ses klappar de mig på magen och busar med Oscar. Kan inte bli mycket bättre. Den här fredagen var inget undantag.

Det jag nu ska berätta hände redan i fredags, men vi kom helt av oss när vi till slut kom hem, och så blev det aldrig något bloggande av det hela. Men nu så!

Håll i er!

Den här fredagen satt jag ute på altanen hos matteföräldrarna och njöt av solen som fortfarande värmer gott. Fast när solen försvann bakom björken satt jag kvar enbart för att det var spännande att titta på alla som passerade utanför tomten, men när jag började frysa fick jag allt gå in.

Inte så spännande det kanske, men på hemvägen ska ni allt få höra vad som hände.

För att jag inte skulle skrämma fler änder tyckte matte att vi skulle gå den andra vägen genom skogen. Det finns nämligen flera vägar att välja mellan innan skogen smalnar av och endast erbjuder en enda väg att gå.

När vi då kom till den delen av skogen såg vi en dam komma cyklandes mot oss i all världens fart. Hennes cykelkorg hade det nog varit roligt att flaxa öronen i tänkte jag. Nåväl, i jämnhöjd med oss tvärbromsade hon med cykeln och flåsandes berättade hon att det längre fram på skogsvägen stod tre stycken älgar, alldeles intill vägen.

Jag blev inte ett dugg rädd, jag är minst lika skrämmande som en älg kan vara, inte mycket mindre heller så jag tyckte att vi allt kunde fortsätta den väg vi gick. Matte blev rädd och tvekade och ville nästan vända om och gå en rejäl omväg för att komma hem tryggt utan älgmöten. Men som tur var kom där en joggare som också fick veta om älgarna. Han sa då att han sett dom flera gånger de senaste två veckorna och att om vi ville så kunde han gå före och så kunde vi smyga bakom honom. Det gjorde vi.

Här har ni Lilla Älg, alldeles intill vägkanten. Mamma och pappa Älg stod på andra sidan vägen.

Joggaren försökte först skrämma bort älgen men den var inte det minsta rädd. Inte heller var föräldrarna det, så vi smög oss försiktigt förbi. Matte däremot var så rädd att hela kopplet mellan henne och mig skakade, men förbi dom kom vi och sedan kunde vi lugnt fortsätta vår promenad hela vägen hem. Jo, jag bor nog allt lite i en vildmark tror jag.

Älgstek... eller nej, jag menar nospussar!