Med risk att låta tjatig, men ibland är det väldigt väsentligt att tala om hur man blir behandlad, mot sin vilja....

Det är det här med allt regnande. Kan inte matte bara förstå att jag SOVER när det regnar. Jag har liksom inga problem att hålla mig, jag går ut när jag hör att det inte regnar mer (PUNKT). Att bära mig till hallen och ta fram regnkappan, jag som försöker fly i all hast, matte som tar tag i mig och bär tillbaka mig till hallen och tar på mig regnkappa och koppel och rent ut sagt släpar ut mig... Nej, jag blir felbehandlad just nu!!!

Det här händer ju aldrig annars, bara när det regnar. Det är ju inte så att matte måste hålla koll på måga saker här i livet så hur svårt ska det vara att komma ihåg den enkla grundregeln: Jag går inte ut om det regnar!

Matte mumlar ju och tycker att det är jobbigt att gå med en bromskloss, så varför går vi då ut? Åh, jag kommer aldrig att förstå mig på detta. Ni ser ju hur tufft jag har det.

Matte ville att jag skulle följa med till bilen och när vi till slut var så pass långt bort från porten och närmre bilen fick jag ju göra en avvägning. Jag kunde sannolikt ta mig till bilen snabbare än till porten så jag började springa och tro inte att matte hann med, jag fick ju dra henne efter mig som en häst med droska. 

Det som dock har varit bra idag är att det bara regnade så hemskt mycket under förmiddagen. Resten av dagen har bjudit på grådask, men det viktigaste av allt är att jag har kunnat gå ute i lugn och ro, utan att bli blöt mer än om tassar och mage.

Nej, jag tror bestämt att jag ska hoppa upp i mattes säng och torka mig, kanske lossnar det lite sand från min päls som hon kan få ligga på i natt. Jo, jag får säga så en dag som denna, när det är så synd om mig.

Jag hoppas att ni håller er torra och fluffiga :) Jag försöker så gott jag kan.