Dagarna rusar iväg nästan oförskämt fort, rätt vad det är borde det ju bara vara sommar ute. Men inte idag!

Träden är ordentligt frostbitna.

Och snöhögarna har samlat på sig iskristaller så det nästan knastrar under tassarna när jag springer över högarna för att komma åt de bästa snörullarplatserna.

En helt vindstilla morgonpromenad med glada och snabba tassar som bara ville springa och springa.

Matte konstaterade att hon ska sluta klä sig som om hon skulle frysa ute på dessa tempopromenader, för frysa är det sista någon av oss gör. De där riktigt tjocka tumvantarna som borde ha ett bra grepp om kopplet visade sig inte alls ha ett så bra grepp som matte trodde. Kopplet flög ur handen på henne när jag helt plötsligt hade dragit ut kopplets fulla längd. Jag kände minsann att matte släppte taget om mig och nej, jag kunde inte bärga mig. Det liksom hände något, jag blev som den snabbaste grayhound-hunden. Matte i sin tur blev som löparen Usain Bolt och till slut vann matte och jag var åter fastsatt i henne. Matte mindre glad, men mina ben var så lyckliga över att ha fått springa av sig lite. Långa promenader i all ära, men inte tar de bort den där känslan av att bara få springa lös tills man är helt tillfreds.

Den där frihetskänslan och att bara få springa så fort man bara kan är underbar och jag älskar det. Matte har börjat snegla på löplinor och tänker att en sådan kan bli bra vid en tur ut i skogen. Det kanske kan ge mig lite frihetskänsla fastän jag är kopplad, för jo... kopplad ska jag tydligen vara. Sedan har matte en annan tanke också som hon tänker testa, något vi inte gjort innan. Det får jag nog återkomma om för inte ens jag vet vad hon planerar.

Nospussar!